breaking apart

My baby is dead. My beloved, wonderful baby is dead and won't come back to me.

Jag kommer aldrig få krama honom igen, se honom vifta på svansen, komma springande med en leksak i munnen. Aldrig mer. Och det gör så jävla ont inuti. Det var meningen att vi skulle ta hand om honom och skydda honom och nu är han död för att vi tog beslutet att avliva honom. Jag vet att han har det bättre nu, jag vet det, men det hjäper inte att säga det. För oavsett var han är så är det inte här och inte hos mamma och pappa. Han kommer inte tillbaka. Aldrig mer. Tanken på det får mig att gråta så mycket att det känns som tårarna aldrig kommer sluta rinna. Jag vet att det kommer göra mindre ont med tiden och att jag inte kommer se framför mig hur min älskade vovve blir bränd i en ugn till aska, men nu... Nu är det det enda jag ser. Min älskade vovve...